Jag vet knappt vart jag ska börja? Har så mycket saker som snurrar i mitt huvud så jag känner att jag skulle behöva skriva av mig lite..

 

Jag lever i något slagts lyckorus. Är så oerhört glad, lycklig och kär. Mitt liv har verkligt tagit en helomvändning. För ca tre månader sen så hände det som jag egentligen inte trodde skulle hända, trodde faktiskt inte vi skulle bryta upp. Gå ifrån det trygga som vi hade. Men jag ångrar inte ett sekund. Livet rasade dock samman, vad skulle jag göra nu? Ska jag bo själv, jag som aldrig bott själv i hela mitt liv? Första veckan var tuff, inget fungerade riktigt. Var så mycket på jobbet & det privata planet som hände. Det var helt fel tid att gå igenom detta. Jag började planera, jag skulle nu göra det som jag aldrig riktigt gjort, tänka på själv. Bara göra det som föll mig i smaken utan att behöva passa upp på någon annan. Hade planer på att åka till USA och plugga. Men livet blir inte riktigt som man tänkt sig.. Jag mötte kärleken snabbar än vad jag tänkt mig, men jag föll på engång & är nu lyckligare än vad jag någonsin vart.

 

När allt detta hände med uppbrott & flytt så var det som en sten togs bort från mig, Jag kände mig lättare och jag har blivit en mycket gladare person som är mer fylld med energi. Men allt kan inte alltid vara en dans på rosor. I samband med att jag mötte kärleken så upptäckte jag en ny sida hos mig själv. Det är inget jag är stolt över, verkligen inte. Men jag känner att jag behöver skriva av mig. Hur kan man avsky en person som man aldrig mött? Hur kan man känna sånt hat till en person som man bara har fått beskriven för sig? Jag känner just såhär, så fort jag ser namnet, hör namnet, ser en bild eller något minsta ljud om denna person så blir jag som en helt annan person. Jag fylls av hat & ilska. Jag kommer att få lära mig och leva med detta lr försöka göra något åt saken. Jag känner bara, radera människan! Jag känner verkligen inte igen mig själv, jag är inte såhär det är inte jag.. Har tänkt att om jag kanske träffar personen och skaffar mig en egen uppfattning, kommer det kanske att hjälpa. Men alla tankar & känslor kommer aldrig att försvinna. Dom sitter i väggarna.